Citat om Vadstena Hospital

Citerat om Vadstena hospital

Ur "Vadstena och Omberg i andras ögon” av Ove Hassler

Av dårar kan man lära sätta värde på sitt förnuft. I dårhuset vistes oss åtskilliga uslingar, som hållas i kedjor bundna. Bland dem låg i ett särskilt kyffe en gammal karl, som såg stin(?) ut, låg nu helt stilla, kan tala, men merändels tiger. Han sades hava varit kusk hos framlidne landshövdingen Lagerfeldt, blev därifrån skogvaktare och fördes för 15 år sedan galen in på dårhuset, där han ännu i samma tillstånd lever sitt usla liv. Jag tyckte annars, att dessa olyckliga ägde här långt mera bekvämligheter, bättre vård och tillsyn, än på Danviken hittills varit för dylika människor.

Johan Wellander 1781

 

En stiftelse av annan art har nu trätt i dess [korrektionshusets] ställe: för olyckliga som förlorat förståndet, den dyrbaraste gåva människan äger, och varöver hon yves, som utgången från gudomligheten. Människans tankar, vilka skulle leda henne tillljuset och sanningen, flyga här förvirrade omkring, som i ett oredigt kaos. Somligas känslor äro nedslagna och gömma sig i det slutna bröstet, andra bryta ut i den häftigaste glädje, och deras utsvävande fantasier lyfta dem över det sunda människosinnets förmåga. En kommer stojande, ryter och befaller som vore hon världens största behärskare; där ligger en suckande, beder, utgjuter tårar över människosläktet; där utöser en annan i sitt raseri de gruvligaste förbannelser däröver, han sover aldrig, icke ett ögonblick av lugn giver vila åt hans beständigt arbetande livsandar. /—-/ I en sådan inrättning har den heliga stiftelsen blivit förvandlad. Den innesluter omkring 275 svagsinta, vilka under en skicklig läkare bliva vårdade.

J.O. Tollstorp 1832

På vägen har vi passerat Alvastra ruin och det grönklädda, sakta sluttande Omberget och beundrat den bördigas Östgötaslätten - Sedan vi nu med biffstekar och äggmjölk stillat var hunger började vi enträget yrka på att få bese dårhuset. ”Ty", sade vi, "vi ha nu skådat så många tokiga som varit kloka, t ex Baron Kjell Thott, Kammarjunkare von Schoultz i Ystad, Biskop Tegner i Växjö och sist Mamsell Carolina Troilius här, att yi riktigt längtar att se några verkligt vansinniga." Alltid god och medgivande, bifall Pappa detta, och vi vandrade av till Vadstena Hospital. På torget mötte vi en liten rolig Gubbe, som sade sig vara stadsfiskal, med 10 Rdr årlig inkomst, och självmant erbjöd sig att vara vår ciceron, emedan han påstod sig därtill vara skyldig. Åtföljda av vår lille fryntlige ledsagare vandrade vi genom några knöliga gator till ett stort hus, inom en gård, omgiven av en hög yttermur. Han insläppte och presenterade oss for Sergeanten Tilly, uppsyningsman på detta hemska ställe. Han var en lång, ståtlig karl, ganska artig och förekommande, varför jag troget höll mig vid hans sida. Detta behövdes minsann väl, ty de bleka, eländiga varelserna i deras torftiga kläder och med de vanställda anletsdragen och förvildade blickarna, som strax vid vårt inträde från alla håll och kanter samlades omkring oss, kunde väl hava förfärat en mindre harhjärtad person än Undertecknad.
/—-/
- Huru gärna hade jag icke genast tagit till flykten, om ej blygseln avhållit mig, men nu måste jag lägga band på min rädsla, och darrande i varje led, av fruktan att de rysliga gulbleka figurerna i varje ögonblick kunde få anfall av galenskap och sönderklösa oss, höll jag mig emellan Pappa och vår förträfflige Sergeant Tilly.
/—-/
Hade de dock varit snyggt klädda, skulle de måhända ej gjort på oss ett så över all beskrivning vidrigt intryck, men av de 300:de olyckliga, som dväljes på hospitalet, voro de flesta höljda i trasor. De kvinnliga dårarna voro i synnerhet ömkliga att skåda med deras kortklippta, toviga hår - detta vårt köns prydnad, som även under vansinnet kan ge behag åt ett förvridet ansikte.

Marie-Louise af Forssell 1842

I denna tavlas bakgrund ligger Vättern, den enligt folktron bottenlösa sjön, med sitt genomskinliga vatten, sina böljor stora som havets, och i stiltje med sin hägring på den stålblanka ytan. Vi se Vadstena slott och stad "de dödas stad", såsom en svensk författare kallat den, "Sveriges Herculaneum", minnenas stad.
/—-/
Vad allting är stilla, ensamt och övervuxet med gräs här på dessa gator. Vi stanna vid en gammal mur, redan i århundraden grön av mögel; därinnanför låg klostret, nu kvarstår blott en flygel därav; i den nu så fattiga trädgården blomstra ännu S:ta Birgittas lök och andra rara blomster.
/—-/
Huru förändrat är du nu, det rika, mäktiga Vadstena kloster, där landets förnämsta döttrar voro nunnor, landets unga adliga söner buro munkhättor. Hit kommo vallfärdande från Italien, från Spanien; långväga ifrån, i snö och köld, kom pilgrimen barfotad till klostrets dörr; hit buro ifrån Rom på sina händer män och kvinnor den heliga Birgittas lik, och alla kyrkklockor i alla länder och städer, genom vilka de drogo, ringde då de kommo.
/—-/
Vår tid har inrett ljusa, glada rum nära invid, en hel rad sådana öppnar sig längs utmed den breda gången, man hör lustig sång,- men också skratt och gråt, underliga gestalter nicka åt oss. Vilka äro dessa? S:ta Birgittas rika kloster, dit konungar vallfärdade, är nu Sveriges dårhus; och här på väggen skriva resande i mängd sina namn.

H.C. Andersen 1849

 

Ur Vadstena 600 år: Från centralhospital till Birgittas sjukhus, Roger Qvarsell

I samband med stadens 500-årsjubileum år 1900 gav en av lokaltidningarna ut extranummer där man bland annat skildrade hospitalets historia och polemiserade mot den fördomsfullhet som hade legat bakom talet om ”dårarnas stad”:

Här är det fråga om en sjukdom, som ingen med hjärta och eftertanke ler åt, en olycka, som äfven hos den tanklösaste bör framprässa samkänsla, håg att lindra och lisa.

Och en heder är det för vår stad, att där den senare känslan så trängt igenom, att icke ens den ytligaste, den råaste har hjärta att ens om desse använda något af de fula namn, som man annars har så lätt för att finna och bruka: här äro de sinnessjuka intet annat än patienter.

I en turistbroschyr från 1900 prisades stadens befolkning för att den så väl tog hand om de sjuka, samtidigt som alla oroliga besökare lugnades med beskedet att hospitalets patienter alltid hade vårdare med sig när de vistades ute i staden. Rollen som sjukvårdsstad kunde kanske till och med ge staden en ny attraktivitet.

När litteraturprofessorn och den flitige sverigeresenären Fredrik Böök i början av 1920-talet besökte Vadstena /—-/ såg han sin egen tids sjuksköterskor som värdiga efterträdare till nunnorna. Klostret och staden hade funnit en ny uppgift.