Bilder från arkiven - titthål in i hospitalshistorien

Jim Löfgrens tankar kring utställningen

Fotografier inifrån Vadstena hospital och Birgittas sjukhus är rätt sällsynta. Det kanske inte är konstigt med tanke på verksamheten med utsatta människor. Mest har vi bilder av byggnaderna. Den här utställningen handlar om människor, jag har velat finna bilder på människor i miljöerna; det här är vad jag funnit och de får man betrakta som unika.

Fotografierna kommer från Föreningen Gamla Vadstena, Hospitalsmuseets samling, Östergötlands museums arkiv och Landsarkivet. Några av dem känner vi igen från Dag Källmans bok "En enkel Vadstena" men de har aldrig setts i detta format. Ofta har de tagits av personal och inte officiellt inom verksamheten. Jag har även sökt bland journaler i Birgittas sjukhus/Vadstena hospitals arkiv, som är rika primärkällor för forskningen. Ibland har de ett porträtt på patienten - de flesta från decennierna kring sekelskiftet hade dock inte det, vid mina kanske för begränsade nedslag.

Fotografier kan tyckas vara direkta och avbildande källor till historien som visar en dokumentär sanning. Men fotograferna har gjort sina val med syften och tankar vi inte känner till. Tillfälligheter gör att något fotograferats och att fotografier bevarats. Jag väljer, gör bearbetningar och skapar ett nytt sammanhang, en ny berättelse, styrd eller mer öppen. Bilderna får olika betydelser för olika personer. Vi vet kanske rätt lite om bildens ursprungliga sammanhang. Men den kan ändå lära oss något och vi kan uppleva en kontakt.

Det förflutna finns på distans - men går att komma nära i bilder. När jag bearbetar bilderna digitalt så vill jag ofta ta bort damm och repor som lagt sig över materialet som ett filter under de många åren, som hindrar det rena betraktandet. Jag lyfter fram ljuset, kanske så att förut mörka ansikten och personer blir synliga, jag förstorar små bildkopior eller negativ och kan se nya detaljer. Plötsligt är vi där, tillbaka i ögonblicket. Kanske kan vi möta någons blick, som om tiden var ingenting.

Ibland med dessa hospitalsbilder har det passat bättre att inte göra något åt den blekhet som det gamla pappersfotografiet haft, där det förflutna är som en dröm, redan inne i en barmhärtig glömska. Jag har i alla bilder velat närma mig de människor jag visar medrespekt och kärlek. Jag har därför även valt bort någon bild jag tyckt varit alltför miserabel.

De bilder som nog drabbat mig mest är tagna av biträdande hospitalsläkaren August Wingstrand troligen år 1898, där vi ser manliga intagna på Asylens rastgård och kvinnliga på en gård intill hospitalsbyggnaden, där vi ser Mårten Skinnares hus och ”Stora Dårhuset” från 1757, det som rymmer hospitalsmuseet idag. Jag tror att mycket av det man ser på dessa bilder ligger i betraktarens ögon, de ter sig märkliga för mig nu. De innehåller nog inte bara en sanning, i den mån vi i en bild, och utan mer kringkunskap, kan förstå de villkor och uppfattningar som rådde för 120 år sedan.

En något mystisk tanke kom under arbetet, att en gestalt kan bära alla enskilda individers tyngd; kvinnan och mannen, som jag lyft ut som konturer över några bilder från rastgårdarna. I den figuren finns en möjlighet till identifikation och helande. Kanske bär vi genom historien en skuld. Jag tyckte att jag frigjorde personen.

Flera generationer Vadstenabor har haft Birgittas sjukhus och hospitalet som sin arbetsplats. Vadstena har varit en vårdstad där mycket hängde samman. Hospitalet hade självförsörjning med odlingar där skötare och patienter jobbade tillsammans och det fanns en gemenskap. Två bildmontage ger en exposé av det enorma projekt som först det statliga centralhospitalet från 1829 var och senare den nya anläggningen för Birgittas sjukhus som växte fram under 1900-talets mitt.

Utställningen som helhet vill ge möjlighet till reflektion både över Vadstenas vårdhistoria och dess människor. Sfären, en stor skulptur man kan gå igenom har titeln ”Mitt ibland oss: en annan verklighet”. I konstfotografierna tagna i de gamla miljöerna närmar vi oss människor som lämnat spår i väggarna.

*

Det talas idag om ”svåra” kulturarv. Det är svårt att närma sig psykisk sjukdom och vårdens skiftande villkor och förhållanden för de intagna och kanske även de som vårdade i historien. Jag tror att den vanliga bilden av att mentalvården var fruktansvärd förr kan balanseras. Man arbetade efter de föreställningar och den kunskap som fanns och hade goda ambitioner att förstå och bota samtidigt som förvar var nödvändigt. Redan på 1800-talet ville Vadstenas hospitalsläkare Georg Engström ge de sjuka rekreation, meningsfullt arbete och goda rutiner. Patienter skulle inte få förnedras. I verkligheten lever historier i människors minnen om att det kunde ske in i vår tid. Vi får ändå tro att de flesta gjort sitt bästa i varje tid. Samhället tog ett ansvar för människor utanför normaliteten. Det var nu en gång det liv man hade fått, kanske det var det bästa möjliga. Det är inte så meningsfullt att döma historien, kanske måste vi rannsaka oss själva om något närliggande idag.