Vi behöver fler kontaktpersoner, kontaktfamiljer och familjehem
Att vara kontaktfamilj, kontaktperson eller familjehem är både ett berikande och viktigt uppdrag som kan göra skillnad för ett barn eller en vuxen. Kommunen söker alltid nya personer och familjer som vill utföra detta viktiga uppdrag. Malin och Hanna är kontaktfamilj åt en pojke varannan helg, läs om deras upplevelse av detta i artikeln här nedan.
”Då kände jag att de var väldigt professionella”
Det var när Malin och Hanna beslutade sig för att de själva inte ville ha egna barn som de bestämde sig för att bli kontaktfamilj. Det var för över tre år sedan och nu är Marcus* en given del av deras familj.
Det gifta paret Malin och Hanna är barnkära med många syskonbarn runt omkring sig och när beslutet att inte försöka få egna barn kom det ett självklart val att kontakta familjehemsenheten i Norrköping.
– Min mamma och hennes man är kontaktfamilj, vår väninna är familjehem så vi visste om att det finns uppdrag där vi som medmänniskor kunde göra skillnad, säger Malin, som till vardags arbetar som barnskötare på en förskola.
Och det var i den tamburen som en lapp satt uppe på anslagstavlan och påminde Malin om uppdragen.
– Jag ringde kommunens växel och blev kopplad till familjehemsenheten och fick veta att det samma vecka var en informationskväll så vi gick dit, berättar Malin.
– Vi kände att vi hade tid att engagera oss så det var ett givet val att göra en insats. Men trots att de på informationskvällen pratade om alla olika uppdragen, så har det hela tiden varit kontaktfamilj som vi vill vara. Så vi lämnade in vår intresseanmälan direkt där och då, säger Hanna, som jobbar som utbildare på ett IT-företag men är beteendevetare i botten.
Viktigt att ta ett uppdrag man tror på
De blev ganska snabbt kontaktade av två familjehemssekreterare.
– Då tänkte jag att ”de här var väldigt professionella”. De var seriösa och pratade mycket om hur viktigt det är att ha fokus på barnens behov. De var så varma, hjärtliga och tydliga i sitt bemötande och det uppskattade vi, minns Malin med ett leende.
– Vi pratade vid ett flertal intervjutillfällen om hur man upplevt saker i livet och hur man ser på olika situationer. Det var en häftig upplevelse och något alla som ska bli föräldrar egentligen borde få prata igenom, fyller Hanna i.
De fick lämna in önskemål på vad de själva kände att de skulle klara av som ett första uppdrag. Någon placering sa de nej till, de kände att det uppdraget skulle bli för övermäktigt. Med ett annat barn som de träffade, drog föräldrarna tillbaka sin ansökan och det blev inget.
– Ett tag kändes det som att man blev för kräsen, men samtidigt behövde vi ta oss an ett uppdrag vi skulle klara. Det hann gå flera månader och precis när vi var på väg att fundera på om vi skulle fortsätta eller inte, så kom Marcus, säger Hanna.
– Vi klickade både med föräldern och med Marcus. Vi kände att det här kommer att funka och det kändes bra, säger Malin.
”Marcus kommer i första rummet”
De träffade Marcus mamma på ett möte och sedan bjöd Malin och Hanna hem Marcus och hans mamma tillsammans med barnhandläggaren. De var även hemma hos Marcus med barnhandläggaren och sedan följde några eftermiddagar där Marcus var på besök själv.
– Han var ganska snabbt lugn och trygg hos oss och succesivt så blev det längre stunder och vi kände oss trygga med det och hans mamma kände också att det skulle gå bra, berättar Hanna.
Nu är Marcus hos Hanna och Malin varannan helg och ett dygn i veckan samt vid extra behov, vilket är mer eller mindre i perioder.
– För oss har det varit viktigt att det fungerat bra för Marcus mamma och för oss. Att kommunikationen gått så bra har underlättat mycket, men vi förstår att det inte är så för alla. Men Marcus kommer alltid i första rummet, fokus är på honom och hans bästa, säger Malin.
Samspel och kommunikation år båda håll
När Marcus är hos Malin och Hanna, så brukar de skicka bilder och talar om vad de hittar på till mamman. Och tvärtom berättar Marcus mamma om det hänt något i veckan för att göra Hanna och Malin förberedda.
– Det viktiga för oss har varit att han är trygg och blir lyssnad på. Att få Marcus att prata och spinna vidare på saker som han tar upp. Att lyssna in och bekräfta honom, att det till exempel är okej att sakna sin mamma. Vi är ju extra vuxna som finns här för honom, berättar Hanna.
Vad hittar ni på när Marcus kommer?
– Varje fredag som han kommer är det fredagsmys och vi firar in helgen. Det är ett stående inslag när han kommer. Vi hänger mycket med vår stora familj och han följer med så klart, Marcus ses som ett barnbarn precis som de andra, berättar Malin.
De åker på utflykter, är mycket ute i naturen och på sommaren blir det mycket bad. De läser mycket, pysslar och Marcus gillar att vara med när de lagar mat.
– När vi köpte vårt nya hus så var han med i hela processen, i ”vårt hus” som han säger. Han har sin favoritplats och sitt rum. Och så är han väldigt delaktig med våra djur. Våra kvällspromenader med hunden blir alltid en upptäcktsfärd, småskrattar Hanna.
Att bara vara medmänniskor
Till andra som funderar på att bli kontaktfamilj, så tycker de att om man vill göra det av de rätta anledningarna, för barnen, så är det bara att anmäla sitt intresse.
– Vi har inte ändrat vårt liv, vi har bara fått vårt liv berikat av honom. Att få vara med och finnas i hans liv och se hans utveckling är så fint. Fundera på varför man vill göra en insats, men vi känner att vi gör skillnad. Det är fantastiskt att få känna det, och då är vi ändå bara medmänniskor, förklarar Hanna eftertänksamt.
De förstår att en tröskel kan vara att uppdraget kan kännas stort och svårt, men behovet är större än så.
– Att få vara ett bra stöd för honom räcker gott nu och det vill vi göra så bra som möjligt. Som jag ser det så är det här vårt uppdrag, säger Hanna.
– Vi hoppas att vi får ha honom i många år och även om uppdraget tar slut, så älskar vi ju den här lille killen och vi ser att vi är viktiga personer för honom även långt in i hans liv, avslutar Malin med ett varmt leende på läpparna.
* Red.anmärk: Marcus heter egentligen något annat.